Döden
Satt och läste en massa inlägg osv om människor som har förlorat deras föräldrar i en tidig ålder. Att ens bara tänka den tanken att jag ska förlora min mamma eller pappa är helt obeskrivligt. Att inte kunna ringa ett samtal "pappa, kan du skjutsa mig och hämta mig där". Nog för att det inte är det ända en förälder är till för, men man är så sjukt beroende av ens föräldrar utan att man vet om det. Ibland när man är arg på tex mamma, tänker man "hatar dig kärring". Tänk om det skulle vara den sista tanken man hann säga om sin mamma och inte hann be om ursäkt för att vi bråkade och berätta hur mycket man älskade dom innerst inne.. Usch jag ryser av att sitta och tänka på det.
Att förlora en förälder i en tidig ålder måste vara så mycket jobbigare än när man är äldre, för då förbereder man nog sig ändå lite på att dom ska gå bort inom en snar framtid.
Så jag ska nog börja säga till mina föräldrar att jag älskar dom lite oftare, för det händer inte varje dag precis. De gånger jag säger att jag älskar dom är nog när jag vill ha något..
Våra föräldrar kanske inte alltid är perfekt och håller sig till föräldrar rollen. Men ingen är väl perfekt?! Alla har vi våra problem i familjen, även om de är stora eller små..
Och vad kommer egentligen efter döden, det är en fråga jag ställer mig själv ganska ofta, och jag får olika svar varje gång. Blir det bara svart, finns det något ljus, finns himlen och helvetet? Det kommer vi nog aldrig få veta försen man ligger där inför döden, och då kan man ju inte berätta det för någon "- jo det är så här.." Alla måste få uppleva detta själv..
Fan vad jag är rädd för döden, helt sjukt!
